Granbylund
Kyrkoherden i Markim Orkesta, Johannes Uddin, som varje vecka går vägen från prästgården i Markim till och från stationen i Lindholmen, kan inte undgå att notera hennes omständigheter och talar ofta uppskattande om henne. När Hilaria går bort vet vi inte, någon gravvård går inte att finna. Efter Hilarias död är stället under 30-talet uthyrt för sommarboende till familjen Gustav Lindgren från Stockholm. För fortsättningen uthyrt till olika hyresgäster.
Torpet uppmärksammas också särskilt av Riksantikvarieämbetet, som betecknar det som gammalt, dvs som 1700- eller tidigt 1800-tal. Även detta torp rustas under 1990-talet och får ny läktpanel och tegeltak med enkla gavelbrädor.
Foto: Ann Engstrand, 1970-talet.
Längs den gamla Vasavägen, några hundra meter bortom Gustavslund, där vägen delar sig mot Malmen och Lunda, ligger ett tredje torp. Torpet, som också delar efterledet lund, har Granby som förled i stället för Gustaf. Granbylund har alltid fångat min uppmärksamhet och kanske för all framtid präglat bilden av det svenska torpet eller gården. Hela den låga fasaden, inklusive hörn, är täckt med enkla vankantbrädor. Den murade skorstenen och falsade takplåten utefter gavlarna, som dragits lätt ner till breda gavelskivor, bidrar till att huset känns ännu lägre, som smetat till eller hopvuxet med marken. Dörren ligger till vänster, den lilla kammaren rakt fram och det stora köket till höger, en riktigt klassisk enkelstuga.
Den sista, som varit bofast på torpet var änkan efter statkarlen Nils Johansson från Lindholmens gård, Hilaria Magdalena Johansson, född Gustafsson 23/1 1863 i Närtuna, som troligen kom till Granbylund 1901 med sju barn.
Foto: Ann Engstrand, 1991.
Fastän kvinna kan hon med skäl benämnas dagsverkstorpare, då hon nästan dagligen arbetar hos bönder med såväl tvätt som skörd. Hennes sju barn är alla flickor utom det sista, som blir en pojke, och alla är födda mellan 1888 och 1900 i olika socknar och gårdar. Det sista barnet Karl Gunnar föds i Orkesta på Lindholmens gård, där familjen efter faderns död tydligen inte får stanna.
Foto: Peter von Schoultz, 2002.
Sammanställt av: Ann och Bertil Engstrand